Article

BULA BERÄTTAR – Den engelska galten

Alla eftersök är inte lätta. Det vet alla som hållit på ett tag. Här berättar Per ”Bula” Kristoffersson en av flera historier som fastnat i hans minne. Mikael Grennard har skrivit ner hans häftiga historia om den engelska galten.

Det är vinter och hemma är det varmt i stugan. Vid sjutiden på kvällen får jag en påringning från en jägare som har ett vildsvin påskjutet. Det är inte alla kvällar som det känns så där jättekul att lämna värmen och familjen där i stugan. Men mitt kall går före det mesta.

Samtidigt som jag plockar ihop det sista och lastar in hundarna ringer jag kompisen Andreas, som ofta är min följeslagare vid eftersök, och han har både tid och möjlighet att hjälpa till. Vi bestämmer att mötas hos jägaren som ringt.

På skottplatsen väntar Johan och hans gäst Kevin, som är en yrkesjägare från England, en gäst som mycket gärna velat skjuta sitt första vildsvin.

Som ni förstått gick det inte riktigt som Kevin tänkt. Efter skottet har galten vänt 180 grader och rusat därifrån. På skottplatsen finns bara några hårstrån och en liten köttbit kvar.

Tuff i rosa

Johan har berättat för Kevin att han ringt en professionell eftersöksjägare och Kevin har skapat sig en bild av mig som en mycket macho och tuff jägare med hundar som är mer vilda än tama. En bild som dramatiskt faller då Andreas och jag anländer och jag drar på mig en chockrosa toppluva som jag stulit av min dotter för att ha under pannlampan.

När Kevin berättar om händelsen och skottet, har han har bedömt galten som en tvååring. Förhållanden är besvärliga med mycket snö, visserligen nysnö, men snödjupet är farligt för hundarna så jag väljer Milla, en östsibirisk laika och Raja, en jämthund. Jag har för avsikt att endast släppa Milla om vi får kontakt med galten. Milla är rutinerad och har förmågan att uppträda försiktigt när terrängen kräver det. Raja är betydligt skarpare och får följa med som backup om något skulle gå tokigt.

per-bula-kristoffersson

Ingen liten gosse

Strax innan vi startar spårandet frågar jag Kevin igen om storleken på grisen och han måttar med handen i knähöjd på sig själv. Milla tar sig an spåret och efter 50 meter hittar vi de första bloddropparna. Efter ytterligare 50 meter stannar vi och jag frågar igen om storleken, då jag tycker spåret ser ut att vara efter en elefant. Min engelska är under all kritik och påminner mest om sluddrande kinesiska. Men vi kommer ändå överens om att vi måste flytta upp handen till minst höften, och vi förstår nu att vi har och göra med mycket stor galt.

Spårandet är enkelt och efter 700 meter står vi framför en stor yvig gran där galten nyligen haft en sårlega. Milla är mycket het och får efter en sista koll på pejlen komma loss och hon försvinner snabbt i spåret. Det tar endast några minuter så hör vi de första skallen av Milla cirka 500 meter bort.

Det blir ett sakta gångstånd några hundratalet meter, sedan fast stånd och vi rör oss sakta framåt mot ståndskallet. Vi kommer naturligtvis fram till en igenvuxen sjö och Millas skall ekar taktfast från mitten av sjön. Taktiken blir att Andreas och jag ska gå fram på ståndet. Johan och Kevin får avvakta med Raja i koppel, och om det blir gångstånd, följa efter på behörigt avstånd om vi skulle behöva Raja i ett senare skede.

Ansmygningen var enkel och vi är strax framme hos Milla men vassen är så tät att vi inte ser något framför henne. Jag provar att gå upp vid sidan. Hon står bara tre meter framför mig. Situationen känns lite obehaglig så jag backar bort och Andreas och jag har lite taktiksnack.

Vi kommer fram till att vi skall försöka stöta loss grisen. Med lite prat så lyckas det och det blir ett gångstånd som sakta rör sig mot land. Väl uppe på fast land känns det som våra odds ökat, men varje gång vi kommer riktigt nära går galten undan. Milla har svårt att sätta press på grisen på grund av den djupa snön.

Vi provar nu att försöka hålla oss framför ståndet och genskjuta galten men vi kommer hela tiden försent. Galten rör sig nu i täta granplanteringar och Milla har skällt oavbrutet i två timmar så vi börjar bli ganska frustrerade. Dessutom ökar skaderisken för Milla.

Släppa 2:an

I det här läget börjar jag fundera på att släppa in Raja för att sätta ytterligare tryck på galten. Johan och Kevin har skött sig föredömligt så när jag ropar på dom svarar Johan endast 100 meter bort och vi träffas för lite överläggningar. Vi beslutar oss för att släppa Raja, jämthundstiken, som naturligtvis hört Milla under de två timmar långa jobbet. Hon är mer än sugen på att få hjälpa till så det är med lite blandade känslor som jag släpper i väg henne samtidigt som jag vet att hon behövs för att vi skall få ett korrekt avslut på eftersöket. Milla och galten befinner sig en halvkilometer bort och det tar inte många minuter för Raja att komma fram. Med hennes tryck och arbetsavstånd som är ungefär 50 cm framför trynet på galten blir det fast stånd direkt.

Vi har fram tills nu stått still och avvaktat att Raja skulle komma fram, men när hennes skall når oss blir det bråttom och vi småspringer mot ståndplatsen. Väl framme ber jag Johan och Kevin avvakta ett 50-talet meter ifrån ståndet och att stå still så att vi har full koll på varandra, Andreas och jag.

Vi avancerar sista biten. Nu har oddsen verkligen vänt till vår fördel och det ser ut att bli ett ganska enkelt avslut. Ståndplatsen är på en gammal inäga med ett mindre dike där det växer undertryckta granar och det står även några jättegranar med slokande grenar som når ned till marken och under dom finns galten. Milla står mitt emot oss, Raja är lite mer till höger och även hon under de slokande grenarna. Vi ser henne då och då när hon retirerar undan galtens attacker. Vid en sådan rusning ser jag att hon är blodig på ett av låren, och förstår att hon fått känna på galtens fruktansvärda vapen och nu vill jag fortast möjlig få till ett avgörande.

Men det krävs naturligtvis att vi får syn på galten, något som verkar omöjligt. Plötsligt gör galten ett längre utfall och visar sig några sekunder, skottet går men enda effekten blir att han backar tillbaka under granen. Hundarna höjer intensiteten, frustrationen ökar, trots kallgrader ångar det om våra svettiga kläder och adrenalin som pumpar. Klockan har nu passerat midnatt med god marginal. Vi börjar nu turas om att krypa runt granen för att få en skymt av galten.

In och krypa

Hur vi än försöker lyckas det inte. Det finns bara ett sätt kvar och det är att krypa in under storgranen. Andreas tycker med rätta att förslaget är vansinnigt men nu går det inte längre och jag måste få slut på eftersöket. Vi börjar med att koppla Milla, då jag bara vill ha en hund hos grisen när jag kryper in. Självklart kryper jag in ifrån baksidan så att jag får galten mellan mig och hunden. Med en något fadd smak i munnen börjar jag ansmygningen. Väl inne ser jag galten stående alldeles intill granstammen. Raja skäller honom rakt i ögonen det är tre meter fram till en enorm bakdel och när han svänger med huvudet ser jag betarna glimma i lampskenet. Att skjuta ett dödande skott i den här vinkeln är omöjligt utan att riskera hunden, vilket gör att jag kryper ut igen. Nu börjar jag åter krypa runt granen för att om möjligt få en skymt av honom och en bättre skjutvinkel. Jag lyckas inte.

Ny taktik

Tillbaka hos Andreas för nytt taktiksnack. Det enda jag kan komma fram till är att åter krypa in till galten och skjuta ett skott med sluggsbössan utan att riskera Raja. Om Andreas tyckte det var en vansinnig ide att bara krypa in i första skedet, så trodde han nog nu att jag blivit heltokig. Jag såg dock inget annat alternativ. Sagt och gjort, jag bad Andreas vara beredd medan jag kröp in till galten igen som stod i samma position som förut. Raja arbetade nu väldigt intensivt. Jag kom fram till att det säkraste skottet för hunden skulle vara att skjuta bakifrån mot ljumskvecket på galten, då borde rimligen kulan tränga genom tarmarna och fram i vitala organ. Samtidigt visste jag att i samma ögonblick jag sköt så skulle galten vända och komma mot mig och ett andra skott var uteslutet för hundens skull.

Jag bestämde mig för att taktiken fick bli att i samma ögonblick som skottet gick skulle jag resa mig och springa. Springa snabbt. Känslan att ligga så nära en stor skadad galt kan jag inte återge i text, men det är naturligtvis inget att rekommendera. Jag kan bara uppmana er att inte göra så här. Det är inte särskilt bra eller säkert.

Efter ett extremt noggrant siktande och kramande small det. Jag hann uppfatta en bete som glimmade till i mörkret. Sen stack jag i tre jättesprång ut ur granen. Jag hade memorerat vägen ut. Det var bara det att någon hade ställt en gran i vägen. Det tredje jättesprånget som skulle leda mig ut till Andreas i gläntan ledde mig istället rakt in i en granstam.

Det svartnade för ögonen, blodet sprutade och jag bara väntade på två stora betar. Men de uteblev. Galten var kvar under granen men det var Andreas tur (eller otur) att krypa in och kolla vad som hänt. Det hade lyckats. Sluggen orkade fram tillräckligt för att stoppa honom. Andreas kunde avsluta helt med ett avfågningsskott under örat och vi kunde pusta ut.

En mycket glad och tacksam engelsman kom fram och vi kunde klappa om hundarna som gjort ett bra arbete under besvärliga förhållanden. Raja hade en skada på låret, men den var inte allvarligare än att jag kunde behandla den själv.

Den engelska galten

Förutom galten var det jag som var mest illa däran. Om jag hade kallats ”Bula” tidigare var smeknamnet ännu mer befäst efter detta. Jag hade en snygg bula som efter några dagar hade alla regnbågens färger i pannan.

Bulas bula

Nåväl, trots detta ett gott slut. Det är det viktiga.

Den engelska galten 2

 

MISSA INTE VÅR FILM OM BULA – Om jakt och professionellt eftersök med jägaren Per Bula Kristoffersson