Article

Bula berättar – Vatten, vatten, vatten

Det finns eftersök som inte ens Bula glömmer. Det här är ett av dem. Det är inte säkert att det är djuren som sådana som är det svåra. Ibland är det terrängen, och något som är säkert, de skadeskjutna djuren lägger sig sällan där det är lätt att hitta dem.

_D4D_6889

Vid en större jakt, på ett gods i Södermanland, en sen novemberdag stod vi på en väg. Vi väntade på att dagens sista drev skulle avslutas. Torbjörn, Martin och jag som var ansvariga för eftersöken den här dagen, var väldigt nöjda så här långt. Vi hade endast haft några kontrollsök att arbeta med, som visserligen kan vara nog så besvärliga, men idag hade de varit enkla att reda ut.

Vi förde en viskande dialog då vi inte ville störa en passkytt som satt i ett vägpass 300 meter från oss. Bakom skytten finns en igenvuxen sjö, ökänd för sin dragningskraft för skadat vilt att söka sin tillflykt till. Nu förstår de flesta vad som skulle hända och mycket riktigt, det lät på komradion som merparten av hundförarna var framme vid såtslut. Vi gjorde oss klara att gå in i bilen när två snabba skott från vägskytten fick oss att hoppa högt. Några sekunder efter smällarna hör vi ett större djur plaska ut i sjön sedan blir det tyst. Vi tittar på varandra och förstår utan att säga något, att detta blir jobbigt och besvärligt.

Nåväl, vi åker till samlingen för att få en redogörelse vad som hänt i sista drevet och för att få bekräftat vad vi redan befarade, nämligen att vägskytten skjutit två skott mot ett större vildsvin, som sedan försvunnit ned mot sjön.

Mörkret faller

Höstmörkret hade redan gjort sig påmint så ett mörkerjobb skulle det bli. Det är inget ovanligt då 70-75 % av alla eftersök utförs av oss under den mörka delen av dygnet. Så, på med pannlamporna och övrig utrustning. Vi börjar naturligtvis med en skottplatsundersökning och Torbjörn och Martin kommer snabbt fram till att skytten träffat med första skottet i vänster framben, skott två är en ren bom. Vi väljer Torbjörns hannoveranare Hannes som spårhund och jag tar östlaikan Arrak i kort koppel för att släppa när vi får kontakt. Hannes besitter även utmärkta ståndegenskaper och Arrak är också en utbildad spårhund, så det är två mycket rutinerade hanhundar som skall hjälpa oss. Hannes tar sig lugnt an spåret som leder oss raka vägen ned till sjön, en sträcka på cirka 200 meter där grisen blöder kraftigt. Nere vid vattnet stannar vi för att överlägga.

Ut i sjön

Sjön är 700-800 meter lång 500 meter bred, vass, sälg och annan vegetation, djupare diken, små öar på ett par kvadratmeter.

– Ja, där har ni förutsättningarna, säger Bula. Lägg där till en stor gris, någonstans därute.

Efter överläggningen om risktagande, chanser om att försöka hålla oss torrskodda, och en del andra små funderingar om varför man är eftersöksjägare och dylikt, så beslutar vi oss för att slå en ring 150 meter väster om spåret. Där såg det något sådär torrt ut, och vi kommer faktiskt hela 25 meter utan att plurra. Vi provar öster om spåret, men nej, här var det ännu blötare. Väl i land igen för ny överläggning. Det var nu helmörkt och det fanns inget att välja på, grisen hade gått i sjön och det var bara att bita ihop och följa efter spårhunden. Hannes tvekade inte utan simmade mer än han gick.

_3374

Kallt som F

Vattnet nådde oss till midjan, det var kallt och spänningen var påtaglig. Vi gick helt tysta och väldigt observanta. Ungefär i mitten på sjön får vi problem och Hannes börjar ringa. Det är nu en hel del blankvatten och spårningen är extremt svår. Tankarna snurrar vad händer om grisen kommer in bland oss. Hur snabb är en simmande gris? Hur länge orkar hundarna och vi i det kalla vattnet? Nu går det rakt mot land, hoppas Hannes fick tag på spåret och att grisen gått iland.

I sjön igen

Äntligen, efter cirka en timmes vadande når vi fast mark. Spårhunden tar oss först 200 meter västerut men går tillbaka. Vi provar strandkanten 100 meter österut . Där stannar båda hundarna och ställer sig som två stående fågelhundar med näsorna över en fasantupp. Skillnaden var bara att nu gällde det en skadad gris och näsorna pekade ut i sjön. Fan, grisen är kvar i sjöeländet!

Bortdomnade ben

Ber om ursäkt för svordomarna, men för att ni bättre ska förstå våra känslor i det här skedet kommer det i följande stycken att förekomma en hel del kraftuttryck.

Vi tar en ny överläggning. Ska vi släppa Arrak? Nej, det förkastar vi snabbt, då skaderisken är alldeles för hög. Det blir istället jag som får försöka få loss grisen. Undrar vart skaderisken tog vägen? Nåväl, jag hade i alla fall 44-magnumen i näven till mitt försvar. Sagt och gjort så vadade jag ut dit hundnäsorna pekade för att endast konstatera under 15 minuter att vattnet fortfarande var kallt och att jag under rådande omständigheter inte har en chans att hitta grisen.

Tillbaks till Torbjörn och Martin. Det finns ingen genväg utan Tobbe ger Hannes startkommando och hunden går utan att tveka rakt ut i sjön igen. Vi tillbringar ytterligare en timme i sjön med Hannes som arbetade oförtröttligt i täten. Benen är nu ganska bortdomnade och humöret är i botten, (förlåt, i ytan), då plötsligt Torbjörn viskar till ”nu är det ordentligt drag i linan” och äntligen går det stadigt mot land igen. När vi väl stiger upp på strandkanten drar Hannes ordentligt i spårlinan, även Arrak visar med all upptänklig tydlighet att grisen klivit ur ”sjöeländet” och att det var dags för honom att göra skäl för brödfödan.

Efter en snabb koll av pejlen stryker jag kopplet av den stora hannen. Fast förvissade om att det inom några få minuter skulle ljuda ett taktfast ståndskall i natten. Humöret hade svängt och vi stod och småpratade i väntan på upptaget. En smygande känsla av obehag över att något inte stämde började så sakteligen komma krypande. Tystnaden var total.

Vi har naturligtvis inget annat val en att låta Hannes fortsätta spårandet och med jämna mellanrum stanna och lyssna efter Arrak. Spåret går först genom en äldre granskog men vi kan endast ibland urskilja grisspåren. Det förekommer nu inget blodflöde alls, men Hannes är säkerheten själv, och spårar målmedvetet vidare. Vi har nu kommit in i en tät granplantering och det har nu gått cirka 20 minuter sedan vi släppte Arrak.

TYST!!! Vid ett stopp i spårandet hör vi plötsligt Arraks efterlängtande skall. Visserligen långt bort, men likafullt, ståndskall är det. Torbjörn slappnar av ett ögonblick och Hannes som naturligtvis också hört ståndskallet passar på att smita. Vi hör Torbjörn i ett litet diskret fåfängt försök till inkallning men den stora hannoveranaren hade bestämt sig han skulle hjälpa till i slutfasen av eftersöket, för nu är det väl ”bara” avslutningen kvar.

Vi står nu i en liten slänt i granplanteringen och funderar varför det tar sådan tid för Hannes att komma fram till Arrak och grisen. Naturligtvis är vi också oroliga för att Hannes som fortfarande har halsbandet och spårlinan på sig ska fastna, så situationen är inte riktigt bra.

Efter en tid, som kändes som en evighet, hör vi äntligen Hannes ackompanjera Arrak i ståndskallet. En sällsam ljudsensation uppstår i novembernatten, och bortsett från en viss oro för Hannes halsband infaller ändå ett lugn då denna gris nu inte kommer någonstans. Borta är nu känslorna och vedermödorna från sjön, vi går nedför slänten mot ståndet som befinner sig en kilometer bort och får bara efter 100 meter svaret varför det tog sådan tid för hundarna att hitta grisen.

En å-jävel! Någon hade placerat en å-jävel mellan oss och ståndet!

Humöret och frustrationen sjönk till botten snabbare än en sten. Men okej då, vi följer ån som var ca 30 meter bred väster ut bara för att komma till ännu en sjö-jävel!

Bild 028

Frustrationen bara ökar. Hundarna bara öser på och vi provar öster ut. Som yra höns joggar vi nu öster ut endast för att konstatera att ån rinner ut i en sjö även där. Tillbaks ungefär på mitten av ån för en snabb överläggning.

Hundarna har fram tills nu gjort ett fantastiskt arbete och ståndskallet ekade fortfarande.

De skulle inte sluta förrän vi var framme. Det visste vi med säkerhet. Men att stå på fel sida ån utan att kunna hjälpa dem var bara för mycket. Jag måste simma över och även Martin är med på det fullständigt vansinniga beslutet. Torbjörn, som är den mest lugna och sansade av oss, erbjöd sig snabbt att stanna och ta hand om bössorna och övrig utrustning som det inte gick att simma med. Jag tar några bestämda steg ner i å-jävel, och det är inget problem, då benen fortfarande är bortdomnade efter timmarna i sjön. Men när vattnet når över midjan, känns det som att få ett kraftfullt knytnävslag över bröstet, och allt knyter sig. Samtidigt, utan att vända mig om, hör jag Martin kvida till och mumla något om idiotiska beslut och dårskap, att det var synd att lämna Tobbe själv vid strandkanten. Så han gjorde det enda kloka, nämligen att vända 30 meter i en uppvärmd bassäng. Det är inte långt, men det här kändes som en hel jäkla ocean.

Mitt simsätt påminde förmodligen mer om ung vinglös sothöna som ändock försöker lyfta. Och i mitt desperata paddlande vid ungefär mitten på oceanen slår jag naturligtvis av mig pannlampan, och ett fullständigt mörker breder ut sig.

Jag har egentligen bara två tankar i huvudet. – Var är strandkanten, och var i helvete är strandkanten? Jag känner plötsligt en grästuva och vräker mig upp som en utsvulten alligator som hugger efter en gnu. På med pannlampan, känner att revolvern sitter kvar i hölstret och så iväg. Nu är oddsen på min sida och jag joggar sakta men bestämt mot dom alltjämt ivrigt skällande hundarna.

Språngmarschen går först genom en gles grovskog sedan blir det lite tätare och jag stannar och lyssnar. Jodå, ståndet är bergfast och säkert bara 500 meter kvar och jag fortsätter småjoggande. Kommer ut i ett myrdrag och trampar naturligtvis fel och sitter helt plötsligt fast ner till midjan i ett surhål och tänker med ett litet fånigt leende på läpparna, att detta kan inte vara sant.

Var jag fick kraft ifrån vet jag inte, men upp kom jag och efter en snabb koll av revolvern, fortsatte jag framåt. Om jag i detta skede mött någon mänsklig varelse, är jag fullständigt övertygad om att vederbörande slutat med allt vad skogspromenader hette.

Trött, blöt full med en jäkla massa dy och annan smuts, är jag äntligen inne på ståndet. Arrak arbetar bakom grisen och Hannes framifrån och när kulan från 44:an slår in strax under högra örat på grisen så är eftersöket slut. Så var även jag, och de andra också för den delen.

Fakta om Magnum 44:an
Under en tid hade Bula en revolver i kaliber 44 Magnum på prov i sin verksamhet. Idag, något han inte var imponerad av, oavsett vad andra säger.

– Det här var nog ett av de få tillfällen jag faktiskt hade nytta av ett litet vapen, säger han. Men för det mesta har jag mycket hellre jaktvapen. Jag kan normalt inte se någon som helst nytta av det vapnet i skogen. Kanske någon tycker olika, men jag vet vad jag tycker.

/Per Bula Kristoffersson