Article

Eftersök på vildsvin och premiärjakt på dovhjort

Totte Zetterdal är medlem i Jaktia Pro Team. Följ Totte och och de andra Jaktia Pro Team medlemmarna på Jaktiabloggen, på Jaktias instagram, Jaktias Facebook och YouTubekanal. Totte berättar om två minnesvärda jakter från i höst; premiärjakten på dovhjort i nysnön, samt ett viktigt eftersök på vildsvin. Han trycker även på hur viktigt det är att ha bra hundar till hands vid eftersök.

Hösten 2017 har i stort sett bara bestått av en husrenovering. Det var många år sedan jag jagat så pass lite som denna höst, bortsett från någon sväng i månljuset, lite pyrsch och några eftersök så har jag mest gått med hammaren i handen. Men men, så kan det vara ibland. Jag får försöka jaga ikapp lite i vinter istället.

änkte i alla fall dela med mig av ett dygn för några dagar sedan då det blev eftersök på en större galt, det eftersöket drog ut på tiden och jag var inte hemma för ens vid 04. Så jag tog det för en gång skull lite lugnt dagen där på, vi hade fått lite vinter och lite snö. Jag tog därför en premiärsväng efter en fin dovhjort på nysnön, det blev en rätt trevlig sväng.

Vi börjar med eftersöket.

En misstänkt träff högt på en större galt, den knäade först för att sedan springa från platsen. Kollar först skottplats, inget blod. Hämtar Freja och gör en ring, hon tar ett spår och efter 50-100m hittar vi blod. Spårar en bit till och hittar mer blod, där släpper jag Freja i spåret.

Efter ca 1 km blir det upptag intill en vass. Jag börjar knalla bort, tar det rätt lugnt då det troligtvis kommer stå där.  Men efter en stund  när jag kollar på Alphan så har det gått loss och rör sig sakta bort från mig. Märkligt kan jag tycka då de i regel brukar bli kvar när det står i vass. Men men, det är bara att lägga i en växel till och försöka komma ikapp.

Efter att jag tagit en extrasväng för att försöka hitta ett bra ställe att ta sig över en grav så var jag snart ikapp. Nu va dem ute på en vall och jag kunde se att galten inte var särkilt nöjd över uppvaktningen av Freja då den gjorde utfall på utfall, ser även att den haltar vilket var konstigt. Är det verkligen rätt galt? Nu har vi både jagat och gjort en del eftersök ihop så jag var rätt säker på att det var rätt, vilket det även var. När jag var inne på lämpligt håll så snodde han runt och gick på mig istället, men med ett välriktat skot så var lidandet slut i dubbel bemärkelse.

Fick med det på film också så jag ska försöka snyta ihop något klipp från eftersöket fram över. Samma sak där, det var länge sedan man laddade upp något filmklipp på Youtube. Måste styra till det där..

Träff: Högt nacke/rygg. Den hade även en gammal skada på ena frambenet, där av att den haltade.

Har sagt det förut och säger det igen, vad skulle vi göra utan våra hundar? Det här eftersöket hade varit mycket svårt att reda ut om man inte hade haft tillgång till bra hundar, de är ovärdeliga i dessa lägen.

Som sagt så blev det sent hem från eftersöket så jag tog det för en gång skull lite lugnt dagen där på. Vi hade fått lite kallväder och snö så jag tog en sväng för att leta upp en fin dovhjort jag sett under hösten.

Fördelen med dovviltet är att de är mer eller mindre aktiva hela dagen, vilket passade bra då jag var ute mitt på dagen.

Börjar med att spana av några fält men bara rådjur synliga, tar beslutet att sätta mig en stund där de brukar gå. Efter ca en halv timme så kommer en grupp med hindar, kalvar, spetsar och någon stång men inte han jag sett ut. Efter en stunds väntan så börjar det krypa i kroppen så jag byter område och knallar över några småbackar för att se om han ligger och vilar upp sig efter brunsten.

Efter lite smygande bland backarna så sätter jag mig i en skogsdunge och spanar en stund, då får jag se att det kommer några dov en bit bort. Upp med handkikaren, tro på fan där är just den hjorten jag letat efter några timmar med. Men det var drygt håll bort till dem så det blev en lång ansmygning innan jag kunde komma i läge. När jag närmar mig står han i backen intill vallen och resten ute och betar. En av hindarna anar oro, vinden snurrar lite och det börjar bli dags att komma till skott. Hinden tar några karakteristiska hopp vilket gör att även hjorten blir lite vaksam och turligt nog vänder upp bredsidan, nu är det bara att släppa kulan. Pang, och hela gruppen försvinner upp i backen. Kände att skottet satt bra och den borde ligga, vilket den också gjorde. Det var tämligen lätt att se bloden längs nysnön, skönt.

På återseende!
/Zetterdal