Flugfiske vid Sveriges tak

Jonas Nordigårds är en erfaren fiskare. Här kommer hans reportage om en helikoptertur till ett fantastiskt fiske! 

Det finns ett näst intill obegränsat antal små sjöar och jokkar som sammanflätas och rinner ut i de större vattendragen och med undantag från några rödlistade vatten kan man säga att de flesta vattnen erbjuder antingen bra eller i bästa fall helt sagolika fiskechanser.

Helikoptern svävar fram mellan bergstopparna och under oss passerar vi det ena heta vattnet efter det andra. Det är vecka 27 så vi är ute tidigt på säsongen. Det är en chansning som vi tror ska ge bra utdelning då det varit en snöfattig vinter och vi är bland de första som fiskar i området. Vi flyger runt fem mil och passerar enbart ett par tält som ligger relativt inblåsta vid en liten sjö på nästan tusen meters höjd. Det är stor skillnad på vädret när vi kommer ner mot vår lappstuga som ligger väl skyddad i en dalgång på 600 meters höjd. Vid fiske på högre höjder är val av lägerplats mycket viktigt då det alltid finns risk för dåligt väder.

I år har vi valt Kaitumdalen som utgångspunkt för vårt flugfiske och planen är att vi ska reka ett antal nya sjöar och strömvatten som alla har någon form av förbindelse med Kaitumälven. Vi befinner oss uppströms Tjirtjam och hoppas att på ett varierat fiske med goda fångster av harr, öring och röding. Vissa av de mer högalpina sjöarna har vi redan erfarenhet av från ett vinterfiske några år tidigare och vi vet att vi har utmärkta chanser på riktigt bra fiske om vi träffar rätt tidsmässigt.

Vi glider in mot landningsplatsen och jag tar några snabba bilder över älven med poolfilter på kameralinsen. Har man en bra kamera innebär bilderna av älven att man får en utmärkt djupkarta som man ofta får stor nytta av när man letar grynnor och djupkanter att fiska av i älven. En älgtjur som betar utanför stugan betraktar oss förvånat innan den gör ett kast och försvinner in i den täta fjällbjörksvegetationen. Det råder ingen tvekan om att vi bor mitt i vildmarken. Helikopterpiloten sätter vant ner oss vid stugan och humöret är på topp när vi lastar ur utrustningen.

Stugan ligger insprängd mellan några högre bergstoppar och nu återstår bara att få ordning på grejerna innan vi kan ge oss ut på dagens första fisketur. Många av de platser vi tänkt fiska av är begränsade så vi har valt att dela på oss och reka varsin del av en jokk första dagen. Jag skall undersöka övre delarna samt en sjö och packar några rejäla baguetter och lite dryck i en ryggsäck. Vädret är mulet men det är uppehåll och skönt med lite vind. Vi klär oss för en lång promenad och beger oss norrut.

Efter någon kilometers stigning har vi lämnat fjällbjörkarna bakom oss och vi tar oss snabbt fram i den kala högfjällsterrängen. Vi spekulerar i om det blir öring eller röding som blir vår första fångst? Vi vet att det finns möjlighet till båda delar så det handlar nog mest om huruvida rödingen är i farten eller inte, om de ska dyka upp på menyn den här dagen. Öringen är enklare att få kontakt med så de räknar vi kallt med att hitta. Jokken har bitvis skapat ett ravinlandskap med branta kanter som vi vandrar längsefter på vägen uppströms. Det är en perfekt terräng för att ta höjd och spana in de finaste djuphålorna längs vår väg. Fiskesuget är stort när vi passerar det ena drömstället efter det andra men vi har redan bestämt oss för att vandra ett par timmar innan vi börjar fiska oss hemåt. Vi håller oss till ursprungsplanen samtidigt som vi otåligt spanar på klockan.

När vi börjar närma oss slutpunkten, som ligger en bit upp längs en sjö, har vinden börjat friska i och vi inser att det är lika bra att skippa sjöfisket den här dagen. Vi söker oss istället till sjöns utlopp som ligger mer skyddat och vi hoppas att vinden ska ha tryckt in lite större fisk till den platsen. Vi tar en paus och äter en bit samtidigt som vi bevakar det lugnt flytande utloppet. Ett par fiskar visar sig i strömkanten och vi delar upp oss och provar lyckan.

Ett par tre landade halvkilosöringar senare börjar vi röra oss nedströms. Den övre kilometern ger inga rekordfångster men efter ett fall en bit på väg bildas två större pooler med bra bredd och ett djup som triggar upp pulsen. Vi beslutar oss för att koka en kanna kaffe och låta poolen få presentera sig i lugn och ro innan vi inleder vårt fiske. Skillnaden mellan succé och misslyckande kan ofta vara hårfin men det är helt klart att chanserna att lyckas är betydligt större om man vet vad man fiskar efter istället för att fiska i blindo. Halvtimmen senare har vi spanat in ett par finare öringar som visar sig regelbundet. Det har också börjat kläcka en större dagslända och vi anpassar våra flugor efter det som bjuds på menyn.

Den största av de två öringarna har placerat sig mitt i strömfåran tio meter från poolhuvudet i den större av de två poolerna. Jag bedömer fisken till att ligga på runt två kilo och det är att betrakta som en mycket fin fisk i den lilla fjälljokken vi just nu fiskar av. Jag håller låg profil och placerar mig lite snett uppströms fisken. Det är mycket viktigt att hitta en position som man känner ger maximal flyttid på flugan. En stor fisk kan ofta vara väldigt lättstött och jag ser gärna att jag kan presentera min torrfluga ostört och med goda marginaler både upp och nedströms fisken jag vill fånga. Ett kast senare ser jag den guldbruna öringen stiga mot flugan… och missar. Ett par luftkast senare är flugan i position igen. Vad gick snett? Jag hinner knapp formulera tanken innan jag får en ny chans. Den här gången är det kontakt men efter två tunga spögungningar så släpper fluga. Det var den det, jag inser att den fisken är körd för den här gången och vinklar mitt kast mot den mindre öringen som fortfarande vakar regelbundet. Den här gången funkar allt som det ska och efter någon minuts fight har jag landat en guldbrun och mycket vacker fjällöring på strax över kilot.

Vi fortsätter nedströms och trots att jokken efter de större poolerna inte är bredare än fem-tio meter och kokar av snabbforsande vitvatten så bjuder jokken på flera öringar på uppemot kilot. Det är först när vi når nästa fall som fisket försämras och plötsligt har bäcken förvandlats till en ren barnkammare där det verkar omöjligt att få annat än två-tre hektos öringar. Det är några kilometer kvar till utloppet i Kaitum men den sträckan väljer vi att utforska en annan dag.

Första dagens promenad gav mersmak och efter att vi fått känna på några Kaitumharrar innan vi gick till sängs beslutade vi oss för att fortsätta på inslagen linje och bege oss av på en ny dagstur. Eftersom vi sen tidigare besökt området på vintern var vi väl medvetna om ett antal sjöar som håller fina bestånd av både röding och öring och nu är det äntligen dags att få utforska sjöarna sommartid. Det är viktigt med bra proviant om man skall orka en heldag på fjället och efter att vi fyllt vår dagspackning gav vi oss av med bestämda steg och uppskruvade förväntningar.

Några vandringspauser senare passerar vi det sista krönet innan vårt första mål. Vädret är bra och miljön är absolut fantastisk. Vi befinner oss på en platå i gränslandet mellan de högalpina bergstopparna och de storslagna landskapsvyerna som följer dalgångarna omkring oss. Framför oss breder en något krusad fjällsjö ut sig och just nu känns den här platsen som det närmsta man kan komma en flugfiskares paradis. Einar är steget före och erbjuder oss snart en kåsa kokkaffe. Medan vi njuter av kaffet söker våra blickar av sjön efter någon form av aktivitet, men inget visar sig i ytan.

Det blir ett fiske i blindo och vi försöker med både streamers och torrflugor utan framgång. Tillslut blir det en kombination av tur och erfarenhet som avgör vår fiskelycka. Jag har placerat mig högt upp på en sten för att kunna se så mycket som möjligt med mina polaroidglasögon och plötsligt ger placeringen mig utdelning när jag tydligt ser en finare röding kryssa i bottenskiktet på sjön. Det är djupt och jag väljer att försiktigt ta in min lina och sätta på en guldskalle istället. Jag väljer en gammal storharrfavorit, Europa 12 med guldskalle, och hoppas att den ska ge utdelning. Jag gör ett kast som presenterar flugan med ett lätt plopp några meter framför rödingens färdriktning. Jag ser en svag reaktion på fisken men inget utfall. Flugan sjunker långsamt till runt en och en halv meters djup innan jag väljer att göra ett längre drag i linan. Flugan stiger mot ytan och rödingen reagerar blixtsnabbt genom att stiga mot flugan. Det är olidligt spännande att se fisken stiga flera meter innan den till slut tar min fluga med ett distinkt hugg. Vilken glädje! Första rödingen är krokad och jag skiner upp som en sol. Till min stora lycka hänger den vackert rödtecknade fisken med hela vägen. Rödingen väger strax över kilot och jag får några fina trofébilder innan den återfår sin frihet.

I samband med fajten och återutsättningen utspelar sig ett fenomen jag sett några gånger förr och som alltid är lika förundrande. Det är en annan röding som följer den krokade fisken till landningsstället och som sen väntar i närheten. När den återutsatta rödingen simmar ner till botten och ställer sig och vilar simmar den andra fisken förbi och fortsätter sen sitt födosök. Det intressanta är att fisken är ostörd och Magnus kan direkt börja fiska på fisken som snart visar intresse för hans fluga.

En stund senare har vi landat en hand full fina rödingar och äventyrslustan slår till igen. Det finns ytterligare en sjö bara några kilometer bort som var bästa sjön när vi var i området på vinterfiske. Om fisket är så bra här så måste det vara ännu bättre därborta resonerar vi och styr våra steg mot en ny horisont.

Nu slår vädret långsamt om på vägen mot vårt mål och det lilla fönstret av perfekta förhållanden är som bortblåst när vi väl är framme. Vi har plötsligt en kallare och mycket starkare vind att brottas med och ingen röding visar sig mer. Halvägs runt sjön får vi i alla fall ett par hyfsade öringar varav den ena utgör dagens lunch. Vi beslutar oss för att vända hemåt och hoppas att väderförhållande är bättre på lägre höjd. En god middag och kvällsfiske i Kaitum blir nästa mål.

När jag vaknar nästa dag hör jag ingenting annat än några försiktiga andhämtningar från mina fiskevänner. Vädret är lugnt inser jag! Jag tittar ut och fjällbjörken som vajat utanför fönstret de andra dagarna är nu helt still och solstrålarna utanför ger extra liv åt lövverket. Det är kanonväder och utanför breder den spegelblanka Kaitumälven ut sig i full prakt.

En stund senare är det ett laddat gäng som korsar älven med båt, idag skall det fiskas harr och vi har fler heta utlopp och djupfåror att fiska av än vi kommer klara av de närmsta dagarna. Vi börjar med att vandra uppströms en jokk. Många gånger kan man få mycket stor harr i de nedre sträckningarna av jokkarna bara de håller tillräckliga djuphålor. Den här gången är det fel form på jokken men några hundra meter uppströms hittar vi i alla fall ett hål som är tillräckligt djupt och som har en lockande struktur. Jokken gör en nittiograders böj och vattnets stranderodering har gjort så att en fjällbjörk har vikt ner sig rätt över djuphålet vilket ger perfekt skydd åt en större fisk samtidigt som det bör förse den lyckliga revirhållaren med mycket bonusföda. Jag knyter på en av mina stora torrflugefavoriter, Kungsahammaren. De första kasten händer ingenting men så får jag in flugan lite längre under björken och då bryts plötsligt ytan av ryggen från en mjukt rullande fisk.
– En stor öring?! Fisken markerar bara och missar flugan helt. Jag är osäker på vad det var för fisk och lägger mitt nästa kast med en obesvarad fråga gnagande i bakhuvudet. Spänningen stiger och det är helt klart att det är en finare fisk då den uppenbarligen är väldigt noga med presentationen. Björkens läge i kombination med en stark strandnära ström gör det svårt att komma i exakt rätt läge med flugan. Några kast senare hittar jag rätt och flugan försvinner i ett minimalt vak. Jag sträcker upp och det är stumt. Fisken har uppenbarligen bestämt sig för att hålla sig på djupet och använda sin vikt och strömmen för att ge mig maximalt besvär med landningen. För att vara ett så litet vatten bjuder fisken på utdragen fight och jag är länge säker på att det är en fin öring jag tampas med. När jag väl får in fisken på grundare vatten ser jag att det är en harr på strax över halvmetern som har gjort mig den äran och det är med stor vördnad jag tar den vackra fisken i min hand.

Vi följer jokken ner till Kaitum där jokkens deltastruktur byggt upp ett rejält grundflak. Första harren tar efter bara någon meters fridrift och efter att den fisken är landad upplever vi ett fantastiskt fiske med ett större antal fina harrar i hamn. Vi har en fortsatt storslagen fiskedag i Kaitum men den fina harren i jokken förblir dagens största harr. Någon dag senare flyger vi hemåt och som en sista salut till vårt gemensamma fjälläventyr ger oss Kebnekaises fjällmassiv återigen en imponerande och oförglömlig minnesbild innan vi återvänder till civilisationen.