Marko och Adam jagar vidare

Vi får följa med ner till Björkvik, mellan Nyköping och Katrineholm, där Leif Fredriksson jagar hos familjen Larsson på Falls gård. Vi befinner oss mitt i den allra viltrikaste delen av Sörmland och på Falls gård skjuter man varje år rådjur, dovvilt, kronvilt, älg och vildsvin. Så det fattas inte vilt precis.

Vid detta tillfälle arbetar Marko fortfarande kvar på Rix FM där han och Adam sänder varje vardag mellan 06:00 och 10:00. Därav låter vi jaktdagen börja med en lättare lunch i familjen Larsons inglasade veranda. Under lunchen får de lite information om viltslaget och dess beteende. Samt en förevisning av lite olika horn och hur de helst ska se ut innan de skjuts. De flesta dovhjortar skjuts alldeles för tidigt och får inte bli de sex eller sju år som de helst ska ha uppnått för att vara ”skjutmogna”.

I Margareta och Anders Larssons inglasade veranda får Marko och Adam veta hur en ”skjutmogen” skovel ska se ut.

Efter en del dividerande bestäms att Marko ska sätta sig i ett torn på en åker, inte alls långt från Falls gård. Där på åkern brukar de se mycket vilt som är ute och äter.

Adam får slå följe med Leif, som tar honom på en smygjakttur genom skog och hagar.

Hjorträddare

Adam och Leif hinner inte gå särskilt långt innan de hör ett märkligt ljud i skogen. De står still en stund och lyssnar innan de börjar smyga mot ljudet för att ta reda på vad det är. Först går Leif, som plötsligt utbrister:

– Fan, inte nu igen!

Adam ser frågande på Leif, men inser snart att de står och betraktar en dovhjort som trasslat in hornen i ett elstängsel. Mycket snart inser de att de måste hjälpa hjorten eller välja att avliva den på plats.

– Det vore synd att avliva den här, säger Leif. Vi försöker frigöra den.

Leif förklarar för Adam hur de ska gå till väga. Leif ska försöka brotta ner den. Pressa hornen mot marken och låta Adam skära loss den. Det hela går enligt plan. Adam skär febrilt för att få loss det sega hästsnöret med invävd ståltråd i. Efter en stund slinter han med kniven och råkar sticka sig själv i låret. Det byts av och Leif fortsätter med kniven.

Efter några minuters hårt arbete är all stängseltråd borta och de kan försiktigt släppa hjorten, som med ens kommer på fötter och studsar vidare.

Efter att ha hämtat andan fortsätter de sin smygjakt efter åkerkanter och in i skogsdungarna. Det är en del snö, så de får behålla det svaga senvinterljuset rätt så länge. Men efter två timmar tvingas de ge upp. De har sett ett flertal dovhjortar, men inget av de handjur som Leif har planerat avskjutning av. De låter sig tröstas av att dessa stora handjur kommer att finnas kvar.

Radioreferat

Under hela eftermiddagen har de fått korta rapporter från Marko på hans pass. Som ett ödets ironi har åteln besökts av mängder av rådjur. Marko har rapporterat att:

– Nu kommer ännu ett rådjur.

Men inga hjortar. Leif och Adam har viskande skojat om att det bara finns rådjur på den kanten.

Marko, som har en tid att passa och måste åka, fattar beslutet att ge det hela fem minuter till. Sedan måste han åka. Det är då det händer. Plötsligt börjar rådjuren bli oroliga och tittar bekymrat upp i skogen.

Marko undrar vad som egentligen pågår. Plötsligt frigör sig en större hjort från skogen. Sedan ännu en hjort och slutligen en tredje som är större än de andra två.

– Jag fick sådan puls att det var nära omöjligt att hålla i vapnet, berättar Marko efteråt.

Jag fick intala mig att de inte hade en aning om att jag satt där. De ska ut och äta. Det är lugnt. Sköt dig nu bara Marko så går det här bra, sa jag till mig själv.

Och det gjorde det. Efter några få minuter fick Marko sin chans. Han siktade, höll i, och tryckte av. Den fina hjorten gick bara några få meter innan den klappade ihop där på åkern. Ungefär samtidigt som Marko med lite darr på stämman rapporterade att han skjutit sin skovel.

Senare i slaktboden upprepar Marko glädjerusigt sin historia om och om igen. Men med den inlevelse han återger sina tankar innan skott är ingen uttråkad.

Den fina skoveln hänger numera i Markos fina vedeldade bastu ute på Ingarö.