Toppfågeljakt med Nicklas Hallnor

Det är med höga förväntningar som jag sitter i bilen på väg ut mot tjäderskogen. Det har äntligen kommit så pass mycket snö vid kusten så att tjädrarna tvingats upp i tallarna för att hitta mat. Hittills har det varit en svår säsong. 10-tals mil har det blivit med skidorna i inlandet men än så länge har det inte blivit någon tjäder. Jag har sett en i topp, men den flög precis när jag skulle till att skjuta. I övrigt har tjädrarna suttit i tätare ungskog vilket har gjort det näst intill omöjligt att komma till skottläge. Men nu är det andra marker och andra förhållanden. Här vid kusten sitter tupparna ofta i topp, öppet och betar. 

Det ser ut att bli en fin dag. När jag parkerar bilen är det -5 grader och lätt snöfall. Fina förhållanden för att tjädrarna ska sitta uppe i talltopparna och beta. Skidorna glider lätt när jag åker fram efter den översnöade skogsbilvägen. Det är bra med upplega i träden. Jag sveper med kikaren längs skogskanterna allt eftersom jag kommer fram till nya öppna ytor. För mig är det ett nytt område att jaga tjäder på. Så jag söker efter allt från tjädrar, till betade talltoppar och tallskott under träden. Men än så länge finns det inga tecken på att det varit tjäder i området. När jag kommer fram till ett större hygge så lämnar jag vägen och skidar fram längs hyggeskanten. Det blåser en hel del. Runt kanterna på hygget är det gles skog med knotiga tallar. Perfekta tjädermarker. Det sluttar lätt uppåt och det tar inte lång tid innan jag inser att jag har för mycket kläder på mig. 

Efter en kortare vätskepaus tar jag av mig jackan, packar ner den i ryggsäcken för att sedan börja skida vidare. Ett par stavtag senare ser jag någonting i ögonvrån. Tar fram kikaren för att kolla tvärs över hygget. Det är en tjäderbetad tall med snöfri topp. Sekunden senare får jag se den, äntligen! En tjäder som sitter och betar! Trots att den sitter helt öppet så är den inte helt lätt att se. Det lätta snöfallet och det mörka trädet i bakgrunden kamouflerar tuppen bra. Jag mäter avståndet, 155 meter. Försiktigt backar jag tillbaka till samma plats där jag minuten innan tagit av mig jackan. I skydd av tre tallar förbereder jag allt. Klickar 4 klick för avståndet, sätter in magasinet, mantlar in en kula och säkrar geväret. Lägger ryggsäcken vid en av tallarna och tar stöd. Tuppen gungar lätt i vinden. Efter alla timmar, alla mil på skidor den här säsongen så kommer tillslut läget som jag väntat på. Jag tar några djupa andetag och kramar av skottet. Pang! Med ett dunmoln lämnar tjädertuppen tallkronan och faller rakt ner i backen. 

Vilken start på dagen. Det har knappt gått en timme och jag har redan lyckats förvalta ett läge. En ungtupp. Med tjädern på ryggsäcken skidar jag vidare. Planen är att skida längs hygget och sen vidare upp i ett närliggande berg. Det är mycket kvistar och ris på hygget. Det dryga 30 cm tjocka snötäcket som har lagt sig på backen är något för lite för att det ska gå att skida fram helt obehindrat. Ju längre jag kommer desto mer ångrar jag valet att ta skidorna. Jag tar mig fram genom en tätning och påbörjar stigningen av berget. Men även här påminns jag konstant av att det är fel val med skidor idag så jag sätter mig ner, häller upp en kopp kaffe, tar en macka och resonerar med mig själv. Två mackor senare har jag bestämt mig. Jag skidar tillbaka till bilen, lämnar skidorna, lämnar tuppen och går sedan vidare till ett annat berg. 

Med raska steg lämnar jag bilen. Klockan är 13.00 och det är bara två timmar kvar innan det är mörkt. Efter dryga halvtimmens promenad är jag äntligen uppe på berget. Tallarna är knotiga och växer precis lagom glest. Topparna är snöklädda och allt känns perfekt. Mörkret närmar sig, men jag vill inte vända om. Efter att ha spanat av så långt jag kan se med kikaren så blickar jag över mot berget som ligger just intill. Där, en topp som sticker ut. Det är ingen snö i toppen. Jag tittar genom kikaren. Toppen är helt snöfri. Men jag kan inte avgöra om det finns någon fågel i toppen. Jag följer bergskanten bortåt mot den snöfria talltoppen och stannar till just innan det börjar slutta utförs. Plockar upp kikaren, ja! Där sitter den! Skymd av några kvistar. Handkikaren säger 600 meter. Mörkret är nära, nu är det bråttom. Jag tar mig försiktigt utför sluttningen. Desto längre ner jag går, desto mindre syns det av den tall som tuppen sitter i. Jag kommer ner på en liten platå. Mäter avståndet till tuppen. 200 meter. Här måste det bli. Om jag fortsätter längre ner för berget så kommer tuppen att försvinna bakom andra talltoppar, och jag hinner inte försöka hitta någon annan vinkel. Det är snart mörkt. 200 meter, det innebär 6 klick på tornet. Ryggsäcken lägger jag på en sten, stoppar in magasinet och mantlar in ett byxvarmt skott. Vrider upp förstoringen på max, x16. Tar om några gånger för att få riktigt bra stöd. Det har hunnit bli väldigt skumt. Startar rödpunkten och kramar sedan av skottet. Pang! Tuppen flaxar till, lämnar tallen och flyger snett bortåt. Ganska snart vänder den rakt upp innan den helt tappar ork och störtar rakt ner. Nu är det bråttom om jag ska hitta tuppen innan det är mörkt. Ner med geväret I ryggsäcken, på med ryggsäcken, ta riktning mot tallen vari tjädern precis suttit, ner för berget och upp i nästa. Jag går några varv men kan varken hitta fjädrar eller blod. Efter ytterligare några rundor så hittar jag tillslut tallen den suttit i. Det är gott om fjädrar under tallen, och endast 30 meter därifrån ligger tuppen. En riktigt fin gammeltupp. 

En sån dag. En tupp i gryningen, och en tupp i det absolut sista ljuset. Jag knyter fast tuppen på ryggsäcken. Öppnar säcken för att ta fram pannlampan... som ligger hemma på bänken. Som tur är har jag bra lampa på mobilen. Med ett leende på läpparna tar jag på mig ryggsäcken och börjar traska tillbaka mot bilen.