Älgjaktspremiären - Ett minne för livet

Jag satt där uppe i tornet och spanade ut över hygget i solnedgången, la på några klabbar i kaminen och tog en tugga av min korvmacka. Det enda som hördes var ett svagt sprakande från elden och vindens lugna susande utanför fönstret. Det var söndag före älgjaktspremiären och förväntansfull spanade jag ut över hygget och längtade till kommande morgon. Plötsligt såg jag någonting som rörde sig lite högre upp i berget, precis nedanför hyggeskanten. Plantorna på hygget har växt fort senaste åren, så på vissa ställen är sikten mycket begränsad. Men snart så får jag ögonen på djuret, det är en ren. Solen försvinner sakta ner bakom bergstopparna i väst, och mörkret faller snabbt.

I väntan på första älgjaktsdagen

Klockan 04:00 väcks jag av väckarklockan. Elden i kaminen har brunnit ut under natten och det har hunnit bli lite hurvigt i tornet. Med sömniga ögon tittar jag ut genom fönstret mot den saltsten som jag har hundratalet meter bort. Det är fortfarande väldigt mörkt ute. Genast blir jag klarvaken. Någonting rör sig raskt bort från saltstenen. En inre panik sprider sig samtidigt som jag fifflar på för att få in linserna. Sekunderna senare är linserna på plats, jag sträcker mig efter geväret och tittar ut mot saltstenen igen, borta. Det enda som syns är träden som svajar i vinden. Blixt stilla sitter jag länge och stirrar mot saltstenen. Men inget levande syns till. Var det mina sömniga ögon i kombination med vinden och mörkret som hade spelat mig ett spratt? Eller var det en älg som hade skrämts när jag fumlade efter mobilen för att stänga av väckarklockan?

Blixtstilla sitter jag länge och stirrar mot saltstenen. Men inget levande syns till.

En dryg timma senare börjar det röra sig efter skogsbilvägen. Jag ser hur bilarna passerar en efter en i en kurva kilometern bort. Det är de övriga jägarna som är på väg in efter vägen för att gå ut till sina pass. Efter en längre tystnad brusar det till i jaktradion. Det är Martin som berättar att han har stött två älgtjurar på väg ut till sitt pass. Strax därefter börjar en efter en rapportera att de är framme på sina pass. Till slut är alla man på plats, jaktledaren meddelar hundföraren att allt är klart och att han kan släppa hunden. Hundförare för dagen är Seth som ska gå med jämthunden Nalle. Området vi ska jaga av nu på morgonen är inte så stort utan bara runt 500 hektar. Jag följer Nalle på pejlen och ser hur han söker av markerna fint allt eftersom. Det tar inte lång tid innan han har fått vittring på älg. Det syns klart och tydligt på pejlen, hastigheten är hög och riktningen stadigt nordöst.

Skallen tilltar nerifrån skogen. Spänningen stiger. Jag kollar på pejlen och ser att det rör sig sakta österut, bort ifrån där jag sitter. På radion hör jag hur Seth förvarnar passarna som vi har nere mot sjön, ”Nalle har fått tag på älg och att det rör sig sakta österut”. Skallen från Nalle hörs sämre och sämre allt eftersom det rör sig längre bort. Det knäpper till i radion ”det passerade en hund med en ko nyss”. Det var Leif som hade fått älg på passet. En av grannlagets hundar hade kommit in med en ko som passerade utom skotthåll. Med öronen på helspänn sitter jag och lyssnar efter hundskall samtidigt som jag spanar av hygget. Efter en stund kollar jag ner på hundpejlen igen. Jag ser att Nalle har passerat passkedjan och är på väg ut ur området.

En lång tystnad bryts av att jag blir anropad på jaktradion. Jaktledaren Thure och hundföraren Seth har pratats vid på telefon och kommit överens om att det är lika bra att avbryta morgonens jakt för att byta område. Thure meddelar mig att jag kan komma ner från tornet. Jag kollar på pejlen och ser att jag har tappat kontakten med Nalle. Sist jag hade inne honom på pejlen var han på väg ut från området. Efter att ha suttit en stund och försökt få kontakt med Nalle utan att lyckas, bestämmer jag mig för att klättra upp på taket för att öka räckvidden på pejlen. Väl uppe tar det inte lång tid innan jag har kontakt med hunden igen, nu endast 950 meter bort. Drevet har rundat berget och är på väg rakt mot mig. Jag plockar fram mobilen och ringer ett snabbt samtal till Thure för att berätta vad som hänt och att jag tänker avvakta i tornet för att se vad som händer. På ett avstånd av drygt 800 meter blir det stopp. Jag hör återigen hur hundskallen ekar.

Helt plötsligt hör jag hur någonting frasar till i buskarna bara 40 meter ifrån mig. Jag tittar upp och skymtar någonting som kommer och går i ungskogen.

När jag har suttit där och lyssnat på ett taktfast ståndskall i runt tio minuter så tystnar det. Jag förstår att det har gått loss och kastar en blick på pejlen. Det bär iväg ner efter berget längs en bäck vid namnet Kåivåivebäcken. Jag anropar Thure på radion och meddelar åt vilket håll det bär iväg för att uppmärksamma passarna som sitter på vägen. Jag följer med spänning Nalles framfart på pejlen. Det rör sig sakta ner mot vägen. Med jämna mellanrum kan jag höra skallen från gångståndet. Helt plötsligt hör jag hur någonting frasar till i buskarna bara 40 meter ifrån mig. Jag tittar upp och skymtar någonting som kommer och går i ungskogen. Min första tanke är att det är en ren. Men när det kommer fram bakom en tallbuske så ser jag att det inte är en ren, utan det är en BJÖRN!

Björn i siktet

Hjärtat rusar, pulsen stiger till max! Det är en björn som kommer gåendes på 40 meter och äter bär, helt ovetandes om min närvaro. Försiktigt, försiktigt osäkras geväret, samtidigt som jag smyger upp det så att jag får in björnen i siktet. Den försvinner bakom en tall. Jag tar tre djupa andetag för att få ner pulsen, sekunden senare har jag björnen mitt i korset igen. Fokus! Sakta kramar jag av skottet. PANG! Direkt mantlar jag in en ny kula samtidigt som jag ser att björnen går i backen. Men innan jag hinner reagera är björnen på benen igen och på väg i full fart nerför berget. Jag ser hur det blinkar i kikarsiktet, björn tall björn tall björn PANG. En tredje kula mantlas in. Men björnen är borta.

Länge står jag och spanar ner över hygget för att försöka se om någonting rör sig, men det enda som rör sig är träden som svajar i vinden. När jag inser att björnen inte kommer att dyka upp igen så plockar jag fram telefonen och ringer till Thure för att berätta vad som har hänt. Vi resonerar lite och kommer fram till att det ska placeras ut passare längst vägen och upp efter hyggeskanten innan han kommer upp med en spårhund. Så fort vi lagt på tar jag tag i geväret igen och riktar blicken ner åt det håll där jag såg björnen sist.

Tankarna rusar igenom huvudet. Hur har det tagit? Ligger björnen kvar på hygget eller har vi en skadskjuten björn som springer omkring här i skogen? Då får jag se en mörk fläck som jag inte sett tidigare. När jag lägger upp geväret och kollar i kikarsiktet så får jag se att det är en älg som ligger på hygget. Det enda som syns är skallen. Jag vrider upp förstoringen och ser att det är en ko. Vad är det som händer? För fem minuter sedan så kom det en björn och gick rakt mot tornet, och nu har jag en älg som ligger ca 150 meter bort i lugn och ro. Jag lägger mig på taket och tar stöd. Öronen vrids fram och tillbaka på älgen som hela tiden har blicken fäst snett ner mot vägen. Jag förstår att passarna har börjat sätta ut sig. Jag ligger länge och siktar på älgen. Men med tanke på att vi har en påskjuten björn som inte är återfunnen och att jag inte vet om kon har någon kalv med sig så väljer jag att fria.

Så snart Thure är på plats med jämthunden Zita och Leif som följer med som extraskytt, så går vi igenom vart björnen hade kommit och vart björnen befann sig vid skotten. Efter en snabb skottplatsundersökning så hittas både blod och hår. Jag står kvar på taket och ser hur Zita ivrigt spårar björnen nerför berget. Precis som med björnen så tar det inte lång tid innan alla tre är utom synhåll. Snart hör jag Thure ropa ”du kan komma hit, den ligger här”. Björnen hade sprungit hundratalet meter innan den föll. Första skottet var en lungträff och det andra var en totalbom, mest troligt kan man kanske hitta ett kulhål i någon tall om man söker noga.

Och vad som hände med älgarna? Den Nalle höll på med passerade vägen, precis där passarna satt. Men när dom fick höra att jag hade skjutit på en björn så föll älgen i glömska och dom hade gått till varandra och stod där och pratade när älgen passerade på vägen inom skotthåll. En mindre älgtjur med 4-6 taggar. Och kon, ja hon låg kvar, på helspänn, hon visste ju att det fanns en björn i närheten.